Jeg ligger i senga ved siden av min kjære. Tenk og klare å sove så stille........jeg våkner i ett av rykkninger pga denne hersens cellegiften. Armene plutselig forsvinner oppover, nedover, til siden og i Frode... Jeg savner det å sove gjennom en natt uten å ha vondt noen som helst plass. Uff, nå klager jeg.... men det er så mye jeg savner. Tenk det å bare ligge ordentlig inntil Frode med armene hans rundt meg, men det går ikke. Magen min er alt for stor nå. Og alt for vond. Bare det å rekke fram til krana på vasken for å skylle mund etter en tannpuss, det klarer jeg ikke forde jeg ikke rekker frem. Så og si alt jeg holder i klarer jeg å velte...så teppet vårt begynner å bli bra innsausa :o/
Og alt dette skjer fordi de ikke informerete meg om mulige bivirkninger på medesinene. Man kan godt si at det er min jobb å sjekke det nå, men jeg har fått så mye - hadde jeg skullet sjekke alt hadde jeg fort blitt smågal.
Jeg går på fortauet....ser på alle menneskene som er så pent kledd......håper at det en vakker dag er meg. Pappa sier at; "Ida, om et år, - da er det deg!!"
19. oktober
for 9 år siden
8 kommentarer:
Pappa sier at; "Ida, om et år, - da er det deg!!"
Din pappa finns där för dig, Ida! Han bara älskar dig! Dina föräldrar älskar dig mera än deras ord kan förklara. Din Frode älskar dig mera än vad som är möjligt att visa. Ord och handlingar räcker inte till!!
Och alla vi här på din blogg, vi bara beundrar dig och liker deg mer än vi kan förklara!
Du finns i mångas hjärtan, Ida!!
När du berättar om magen din, att den är så stor att Frodes armar inte räcker runt dig... då gråter jag. När du berättar att dina armar inte räcker fram till kranen, då du har borstat tänderna, ja då blir jag arg också!! Jag blir arg för att det som skulle hjälpa dig, gav dig sådana biverkningar.
Jag är arg och ledsen för att du är sjuk och för at du får kämpa så. Du får vara din egen läkare och kurator och psykolog. Du får vara den som tröstar andra.
Söndagseftermiddag...jag är hos Emma och barnen och Lars-Olof och Håkan är i Grindstugan och jobbar.
Vi har varit i kyrkan och hört om berget, ödemarken och grottan...olika tider i våra liv. Gud visar sig ibland i en stilla viskning!
Du är alltid med mig i mitt hjärta var jag än är.
Bamseklemmen kommer här !
Ville bare stikke hodet mitt innom for å gi deg en Go'kos Ida....
Amen til Yvonne! Jeg kjenner jeg blir sint og trist, jeg også. Det er ikke meningen at du skal ha det slik, Ida! Jeg støtter meg til din fars utsagn; !Ida, om et år, -da er det deg!!"
Utrolig glad i deg!
God klem fra Susannen din.
Jeg tenker på deg, ber for deg, har gode håp for deg og er veldig stolt av deg!
Klem min kjære Ida
Nasim
Jeg husker deg så innmari godt! Men vet ikke helt fra hvor, tror du er god venn med en av mine kusiner eller noe! Husker jeg alltid har syntes du har vært så utrolig vakker!! Tenkte på det hver gang jeg så deg på jobben din også.. Når noen jeg vet om har fått kreft er det skremmende, når det blir så nære! Kan ikke tenke meg hvordan det er for deg.. Og leve midt oppi det, må være frustrerende! Men har lest igennom mange av bloggene dine og du holder mote oppe og enkelte dager gjør du mye mer enn jeg gjør så det er jo flott ;) Jeg så deg på skisprinten i år også, da så du frisk ut så jeg tenkte alt var vel igjen, men nå ser jeg på bloggene at du er syk, og det er så trist.. håper du har funnet eller finner en metode som fungerer for deg da, som kan ta knekken på den krefttypen du har! Jeg håper ikke jeg har skrevet noe feil nå, ord blir så fattige! Jeg tenker på deg, og beundrer din stå-på-vilje! :) Klem fra Mari.
Kjære nydelige Ida, det gjør så vondt å lese om de hverdagslige greiene, som alle andre liksom tar for gitt. Men det er som pappaen din sier, at snart en dag er det din tur:) Håper dere jentene hadde en strålende fest på lørdag, og kosa dere med skravling og fnising. Stor fluffy bamsekos til deg, thinking of you !!
Kjære vakre Ida,
Det er så utrolig vondt og sårt og lese det du skiver.
De små tingene som gjør oss til mennesker, som vi alle tar forgitt... Takk for at du minner oss på det!
Du er mer enn god som fikser alt selv.
MEN, jeg synes nå det hadde vært rikige at LEGENE informere om bivirkninger. De har en jobb å gjøre, og det er bla å pleie, undersøke og medisinerere.
Du har en jobb, det er å være pasient, holde motet oppe og ta en dag om gangen. Man tar det forgitt at bivirkningene blir fortalt og opplyst om!
Jeg er enig med pappa; om et år så er det deg.
Klemmer fra Trine som ønsker deg en god dag.
Kjære Ida!
Vil gjerne gjøre noe for deg, men jeg håper og håper for deg, og det kommer til å bli bedre.Ikke mist håpet.Pappan din elsker deg så mye.. Du kan tror på meg om det..Sender mange varme klemmer:))
Legg inn en kommentar